Alina Witwitzka

Prosa

Sagor

Gummans problem
Sagan om kungen och hans fyrtio barn
Herr Abraham Kvist
Diamantnyckeln
Flickan och dvärgen

Prinsens hjärta
Mannen och hans andning
Moredáns lycka
Den lycklige mannen
Nutellas visdom

Flodens värme
En manlig man
En korp
Möte
Dockan
Lalunnas ögon

Rosornas dans
I kikarens sikte
Hemlighetens boning
Gubbens hjärta
Bellana

Dikter

Gummans Problem

Det var en gång en gumma, som älskade allt och alla runt om kring. Hon hade bara ett problem. Hon visste inte hur hon skulle visa all den kärlek hon kände. En gång köpte hon massor av äpplen och delade ut till alla hon träffade. Men det var inte alls bra! Folk tog äpplen men tittade misstänksamt på henne och på äpplena. Gumman förstod inte varför de gjorde så, men hon kände att de inte alls förstått hennes kärlek. Gummans lycka att bo i byn och vara bland alla människorna i byn var så stor att hon verkligen ville göra något för att hjälpa andra, som hon trodde behövde lite tröst eller värmande ord. Men hon visste inte hur hon skulle göra.

Efter händelsen med äpplena var hon osäker på om hon alls kunde visa sin kärlek på ett riktigt sätt.
Hon tänkte länge. Satt på sin lilla pall framför stugan och såg fundersam ut. Eftersom alla i byn var mycket upptagna och hade mycket att göra märkte de snart gumman som bara satt där och såg fundersam ut. Det var förvånande att se en gumma som bara satt med fundersam min.... Men gumman, hon såg ingenting. Hon var helt försjunken i sina egna tankar. Det var mycket viktigt för henne att få veta hur hon skulle visa sin kärlek för andra utan att få konstiga blickar när hon försökte göra det.

Plötsligt hör hon en röst: "Vad är det med dig? Är du sjuk?" Gumman tittar upp och ser att det är byns läkare som står där. Hon blir glad och svarar med detsamma:
- Jag är inte sjuk, jag har ett problem!
- Det måste vara ett jätteproblem, sa läkaren.
- Ja, det är det. Svara mig, hur kan jag visa min kärlek till andra så att de förstår det och kan ta emot det?
Läkaren förstod inte vad gumman menade med sin fråga så hon berättade för honom om äpplena och allt annat. Då förstod han.
- Det här inte lätt, måste jag säga. Jag försöker visa min kärlek till folk genom att ge dem medicin när de är sjuka, sa läkaren. Men ibland dör den sjuke och då blir folk ledsna. Jag vill göra folk glada! Hmm, sa' läkaren. Jag kan inte hjälpa dig, bättre om du frågar någon annan!

Men gumman tänkte: Jag behöver inte fråga någon annan. Svaret hittar jag säkert själv. Skall bara tänka på saken lite till.

Efter två dagar reste hon sig ivrigt från sin lilla pall, öppnade grinden och gick ut på gatan. Nu visste hon vad hon skulle göra.

Så om du träffar en snäll gammal gumma som hjälper dig utan att du ibland märker det eller bjuder dig på någonting, var säker på att det är hon.

Sagan om kungen och hans fyrtio barn

Det var en kung som hade fyrtio barn. Du kanske undrar hur en människa kan ha så många barn, men det var inte en vanlig människa - det var en kung, så vi behöver inge fråga mer. Han hade fyrtio barn, och han älskade dem alla med hela sitt kungliga röda hjärta. Varje kväll besökte han barnens kammare och berättade sagor för sina barn, sjöng och t.o.m. dansade om det behövdes i någon berättad historia. Varje kväll gjorde han det. Men att berätta för sina fyrtio barn tar mycket tid och kungen somnade oftast i någon barnkammare vid barnens säng. Hans tjänare letade efter honom varje kväll för att bära hans sovande tunga kropp till den kungliga sängen. Det var mycket besvärligt för hovet att göra denna tjänst varenda kväll. Till slut bestämde tjänarna sig för att samlas och hitta en lösning på problemet. Det var många förslag, men kungen tyckte inte att något av dem var bra. Till slut kom drottningen på en tanke: Alla barn kan ju sova i den världens största säng, så kan kungen berätta för alla på en och samma gång.
Kungen och hela hovet var överlyckliga över lösningen. Den största tronsalen förvandlades till en jättesäng med vackra kuddar och täcken. Alla hans fyrtio barn lade sig snällt och väntade på kungen. Pappa kom och började berätta, sjunga och leka med barnen. Han slutade inte efter en saga. Han bara fortsatte. Det tog lika lång tid för honom att berätta historier, kyssa och krama barnen som förut, så till slut somnade den trötta kungen. I det som han var klädd i med krona, kunglig mantel och kungliga kalsonger. Men den här gången behövde inte tjänarna bära honom till hans kungliga säng. Han sov där med sina barn, lika lycklig som alla dem.

Herr Abraham Kvist

Herr Abraham Kvist hade inte så stor intresse för det som man kallade allmänt "samhälle" trots att han hade blivit känd av många fantastiska gärningar gällande många människors liv. Han brydde sig inte om den anonyma "gråa massan". Han t.o.m. avskydde den. För honom "samhälle " betydde "gråa massan" och han ville inte att man nämner om det i hans närvaro. Herr Abraham Kvist var en rik man och denna rikedom lyfte upp honom bland de invånarna vars benämningen framför efternamn var nödvändigt. Men för honom var inte detta viktigt. Han utförde sina plikter med noggrannhet och beundransvärt disciplin. Hans lin som affärsman var inte den enklaste kan man säga. Men för honom var det naturligt att göra affärer och han kände sig i detta område som fisk vattnet. Han ifrågasatte inte sitt sätt at leva och handla och var hans styrka. At vara affärsman måste man hantera - så att säga - människor. Men han har aldrig tänkt på den saken. För honom var naturligt att behandla människor som han ville att de behandlar honom. Herr Abraham Kvist var en djupt moralisk man lärd av sin far som var kung Arturs stor beundrare och ideologisk efterföljare. Redan som liten pojke var Herr Abraham Kvist uppfostrat till en riddare. För att kunna förklara alla de komplicerade riddarnas regler måste man beskriva de på många sidor men eftersom här finns inte plats för detta kan man bara kortfatta allt i en enda mening: Riddare Abraham Kvist har erlagt ed att följa sitt hjärta för att främja den högsta kärleken och sanningen här på jorden så länge han lever.
Den vuxne mannen Abraham har många gånger glömt om detta ed. Livets tempo har lagt ett tjockt lager av damm på hans minnen från barndomen och Herr Abraham Kvist aldrig återkom till minsta tanke om sin barndoms höga ideal. Hans tankar har glömt, men inte hans hjärta. För vi vet vad hjärtat får i näring en gång, förbli levande livet ut. Och så var det med Herr Abraham Kvist. Så trots detta att ha inte tyckte om Själva ordet "samhälle", var han en god hjälpare i nöden. Men han sökte sig inte till kända och okända samhällsnyttiga organisationer för att hjälpa. O nej. Han gjorde detta förbigående, utan att fästa någon uppmärksamhet på detta. De människor han hjälpte var de som råkade komma i hans väg. Och eftersom han reste mycket i sitt arbetsliv träffade han många människor här och där och nästan alla var i behov att få hjälp. Herr Abraham Kvists ingripande i någons liv var mycket praktisk. Han hade ett speciellt benägenhet som benådade hans verksamhet. Han hade sätt människans möjligheter. Vi alla när vi tittar på medmänniskan är vi tränade av att se hennes begränsningar, svagheter för att snabbt vinna makt över den. Det ger oss styrka. Men detta inte behövde Herr Abraham Kvist för han hade en styrka stigande direkt från hjärtat. Så han kunde se direkt hos andra om deras möjligheter, eller med andra ord talanger. Till och med hans efternamn symbolisk berättade om detta. Hans vänner skrattade varmt att så fort någon träffar Herr Abraham Kvist så får han på sig nya kvistar. Och för det mesta var det sanningen.
Han visste om det att alla här på jorden har någonting speciellt som skiljer de från varandra. Han älskade individualism. Det är därför avskydde han benämningen "samhälle". "Vi är alla individuella - brukade han säga. "Det finns inte en enda människa som är lik den andra i sin talang" - fortsatt han sin tanke. "Det finns inte någonting som vi kallar gråa massan för när man tittar närmare så upptäcker man att den lyser med vackra färger" - irriterade han sig.
"Man måste lita på människas möjligheter" - tänkte Herr Abraham Kvist många gånger för sig själv när han inte kunde få förståelse av sina affärskollegor. Ofta var han kallad visionär. Men han brydde sig inte om det. Hans tro var självklart och oroblig. Och kanske det är därför kunde hans ingripande i andras öde ge effekt. För man måste tro på det vad man gör utan minsta tvivel. Och Herr Abraham Kvist trots sina obekväma ibland idéer var framgångsrik respekterat och t.o.m. beundrat av sina konkurrenter och kollegor. Hans ålder var - som man kallar - mannens bästa, hans erfarenhet och mognad också. Han visste att det finns ett speciellt syfte med hans liv och ifrågasatte inte den. Han visste att när tiden blir mogen kommer han att lämna denna jord och på detta sätt ska han avsluta sin verksamhet. Men han visste också att han hade inte avslutat allt han skulle här på jorden. Trots sin rikedom levde han ensam alla de vuxna åren. Inte därför att han valde själv detta. Det blev bara så. Hans arbete och engagemang i andras liv lämnade inte plats för hans eget liv. Som visionär levde han dag efter dag för att göra sina djupt rotade plikter. Ibland tänkte han att det är lite ensamt om nätterna, men bara ibland, när fullmåne lyste med sitt runda ansikte i hans sovrum och katterna jamade högt i hans trädgård utanför fönstret. Men bara ibland. Han var - som sagt - väldigt upptagen man.
I alla sina resor rund i världen sökte sig han inte bara till affärerna. I sina korta lediga stunder besökte han heliga platser, museerna och andra ställen där man visade kulturarv. Där kände han sig hemma.
Herr Abraham Kvist älskade skönheten fångat av konstnärer och njöt av den av hela sitt hjärta. Han kände sig lycklig när han bugade framför japansk Buddha eller egyptisk faraon. Där tillhörde han. De var honom nära.
På hemmaplan hade han aldrig tid att göra liknande besök för han passade på att vila i ensamhet hemma, besöka sin älskade far eller syskon. Så kunskapen om hans egen kulturarv bleknade bort i jämförelse med andra traditioner.
Herr Abraham Kvist gick sällan till fots. För övrigt var han väntat överallt av vänliga chaufförer som var i stånd att köra honom ditt han önskade. Men en dag bestämde han sig att njuta av den vackra väder och gå till fots några hundra meter mellan en mötesplats och en annan. Som vanligt var han upptagen med affärerna och hade planerat noga möten en efter en. Och eftersom en affär avgjordes positivt på fem minuter fick han plötsligt tid över. Det är därför släppte han loss och låt sig åtnjuta vädret.
Han tyckte om sin hemstad. Skärskilld den delen där han träffade oftast sina medpartner. Husen var ståtliga, eleganta med påkostade dekorationer åt gatusidan. Så han njöt för fullt av den skönhet som var honom väldigt varmt om hjärtat. Medan han gick på trottuaren upptäckte han plötsligt i ett skyltfönstret en skulptur av en ung kvinna. Det var ingen skärskild med kvinnan, han hade ju sett så många skulpturer av sådana runt i världen, men någonting i henne påverkade att han var tvungen att stanna. Han ville titta närmare på skulpturen, känna på den, vrida den för att förstå bättre. Tittade upp och fann att det var ett galleri han råkade på. Lokalen var full med högt pratande folk. "Det är säkert vernissage" - tänkte han - "med det gör det samma".
Herr Abraham Kvist gick in och vände sig åt vänster direkt till den skulptur han ville åt. Länge stod där Abraham förtrollat av skulpturens ansiktet. Det var leende som fångade honom. Leendet var levande, mjuk och lite blyg. Det var någonting bekant i den. Jo, det var det, för han inne i sitt hjärta var lite blyg av sig, god och absolut ofarlig kan man säga. Så det är därför kunde han känna igen denna känsla fångat i marmur.
Och eftersom Herr Abraham Kvist var en praktisk människa, bestämde han sig att köpa skulpturen med det samma.
Medan han stod där fördjupat i sina tankar märkte han inte att någon kom till honom och en längre stund betraktade honom i väntan tills han blir klar med det han håller på. Och till slut när Herr Abraham Kvist lyfte upp huvudet ifrån skulpturen kunde han inte tro sina ögon. Framför honom stod en kvinna med samma leende som han hade sätt nyss i marmur. Han kunde inte säga ett ord. Hans hjärta började bulta häftigt medan han tittade i kvinnans blåa ögon.
Och han visste att från denna stund kommer han att aldrig bli ensam igen.
Han bara visste det.

Diamantnyckeln

I en familj, där mamman och pappan var ett lyckligt par, föddes en mycket söt flicka. Föräldrarna hade svart hår och mörka ögon och de blev mycket förvånade när en varelse med solblont, lockig hår och blå ögon kom till världen. Oh, vad föräldrarna tyckte om sin lilla dotter, de trodde att det var en ängel som kommit till dem.
Flickan, som de kallade Milen, växte snabbt och spred glädje överallt. Hon var verkligen en ängel, det trodde alla som träffade henne.
Tiden gick och hon växte upp till en vacker ung flicka. Hon fick fyra syskon men det var hon som genom sin glädje strålade mest. Hon visste inte vad sorg var.
En gång promenerade hon i skogen och tittade på myrorna som alltid arbetade. Milen ville prata med dem, men myrorna hade inte tid. De hade för mycket att göra för att förlora tid genom att prata strunt. Milen blev förvånad. Kan man "förlora tid"? Allt är ju så underbart vad som än händer. För första gången i sitt unga liv satte hon sig och började tänka. Men hon hann inte tänka så länge förrän hon plötsligt hörde en röst.
- Vad är det du tänker på? Det var en gammal, liten kvinna som frågade.
Milen tittade på henne och blev glad när hon fick se en rund och snäll gumma med sitt långa gråa hår uppknutet i nacken. Gummans ansikte verkade på något sätt bekant för henne.
- Jag tycker om dig, sade Milen och glömde bort det som hände för en stund sedan.
Men gumman sade:
- Du hade ett bekymmer för första gången i ditt liv.
- Heter det bekymmer? Jag bara kände någonting i bröstet, men jag visste inte vad det var, sade flickan.
- Var du orolig, frågade gumman.
- Orolig? Jag vet inte vad det heter. Jag tänkte jag skulle fråga mamma varför myrorna inte ville förlora tid genom att prata med mig, svarade Milen.
- Du skall få någonting av mig och tack vare denna behöver du aldrig fråga någon till råds om ditt liv, sade gumman och tog en diamantnyckel som hängde på en tråd ur fickan.
- Du måste alltid ha den på dig. Så fort du tar den i handen och ställer en fråga så kommer du att känna svaret.
- Lycka till, du är värd den här nyckeln. Det är bara du som kan se den, sade kvinnan och försvann plötsligt och oväntat, lika snabbt som kommit.

Milen stannade ensam kvar och lyssnade på skogens röster. Det var svårt för henne att tro på att hon verkligen möt kvinnan i skogen. Men i hennes hand fanns den fint formade genomskin|liga nyckeln, som nu lyste med regnbågens färger. En diamantnyckel. Det var det vackraste hon någonsin sett. Milen hängde tråden med nyckeln runt halsen och glömde med detsamma bort den. Inte heller kände hon någon tyngd på bröstet.

Tiden gick. Milen växte upp till en vacker kvinna. Hon var klok och glad som ingen annan i hennes by. Hennes hållning var som en drottnings. Ingen av de unga männen i byn tordes närma sig henne. De vågade inte.
Milens syskon bildade egna familjer och det var bara hon som fortfarande bodde hos sina föräldrar. Hon började ana att någonting var på tok, men hon förstod inte vad det var. Hon frågade sin mamma som svarade att hon måste gifta sig. Då skulle hon börja förstå.
Milen kände att mammans svar var fel men hon visste inte varför. Hon kände sig förvirrad.
Hon frågade då sin pappa och berättade vad mamman hade sagt. Pappa svarade att mamman hade nog rätt:
- Du är en kvinna så du borde ha en man som kan göra dig lycklig.
- Men jag är lycklig, sade Milen.
- Man kan inte vara lycklig när man är ensam, svarade pappan.
- Men jag är... Milen avslutade inte svaret, hon lämnade bara sin pappa och sprang sin väg, bort till slätten med den mogna säden, vetet och rågen. Där satte hon sig ner och grät för första gången i sitt liv. Plötsligt hörde hon en röst:
- Jag sade ju redan för sju år sedan att du bara skulle fråga dig själv för att slippa missförstånd och gråt. Du har ju nyckeln.
... Ja, vi förstår ju vem som talade och det gjorde förstås också Milen.
Hon tittade genom tårarna på det varma, runda ansiktet. Tittade på det gråa håret och började le för att sedan krama den gamla kvinnan som varit så god mot henne.
- Tack för att du kom, sade Milen och tog nyckeln som hängde på bröstet i sin hand.
- Ja du, det var på tiden. Kom ihåg att det är du själv som bäst vet hur du skall leva ditt liv. Lev det då.

Och gumman försvann som första gången. Men den här gången ropade och ropade Milen tills ekot svarade: "Här är jag, hos dig nu!"

Flickan och dvärgen

Det var en gång för länge, länge sedan en familj som hade tre döttrar. Alla var vackra som blommor och alla var mycket begåvade. Föräldrarna drömde - som de flesta hos oss ute på landet - om att deras begåvade flickor skulle gifta sig med rika män och på detta sätt leva bekvämt och hjälpa dem när de blev gamla.

Första flickan - den starkaste - hittade en rik mjölnare, gifte sig snabbt och flyttade till sin mans by, som den rikaste och lyckligaste jungfrun i hela området.

Sedan kom turen till den yngsta dottern, som träffade en borgmästare. Han blev nästan förtrollad av den strålande glädje som omgavs hennes väsen och spred sig vidare till alla i hennes omgivning. Det blev en underbar vigsel som alla kommer ihåg än idag. Paret levde lyckligt och förmöget.

Föräldrarna väntade på samma lycka för den mellersta dottern som fortfarande bodde hemma. De räknade med att den skulle komma snabbt, som för den äldsta och den yngsta dottern.

Rosi - som hon hette - var mycket rädd för att hon inte skulle klara av att leva upp till föräldrarnas förväntningar. Hon visste inte vad hon själv ville. Hon älskade mycket att gå i skogen, lyssna på fåglar, lukta på blommor, prata med allt hon tyckte var vackert. Hon tyckte om att sjunga, det gjorde hon bara när hon visste att hon var ensam, det gjorde henne lycklig. Hon behövde inte söka lyckan - som föräldrarna ville - hon var redan lycklig.
- Finns det någon annan lycka? undrade hon, men kunde inte finna svaret. - Föräldrarna måste ha fel, tänkte hon och fortsatte sitt fria liv.

I skogen bodde en dvärg och när han fick syn på Rosi, hennes himmelska stora ögon och hennes soliga hår, blev han utom sig. Han trodde inte det var sant att en sådan varelse kunde gå omkring på marken och till och med sjunga så vackert. Han bestämde sig för att hon måste bli hans hustru. Rätt som det var förtrollade han sig till en stark, mogen man och uppenbarade sig framför henne i den stora skogen. Rosi blev skrämd. Hon hade aldrig sett en man naken; hon ville springa ifrån honom, men han tog hennes händer och började se in i hennes ögon. Han såg djupt och starkt. Rosi svimmade. När hon vaknade visste hon inte vad hon hette eller vem hon var. Hon var förtrollad.
Dvärgen blev hennes man, och Rosi levde i skogen i hans stora gröna hem, arbetade för honom hela dagarna. Han var försvunnen på dagarna och kom hem först på kvällen. Rosi ville ha hans sällskap på dagarna eftersom hon kände sig ensam. Med förtrollningen förlorade hon det hon älskade i skogen.
Dvärgen sade att han inte hade tid för henne - han hade så mycket att göra på dagarna. En tidig morgon bestämde sig Rosi för att följa efter honom för att slippa vara ensam. Hon följde efter honom genom grinden och i den tidiga gryningen såg hon hur hennes man krympte och blev till den fulaste varelse hon någonsin sett i sitt unga liv.
Rosi svimmade. När hon åter öppnade ögonen, förstod hon förtrollningen. Med hela sin kraft sprang hon ifrån dvärgens skog - till föräldrarna hem. Hon hittade huset - med hennes mycket gamla föräldrar. Rosi förstod att förtrollningen hade tagit bort tiden. Föräldrarna blev lyckliga över att få återse sin dotter, och hon bestämde sig för att stanna hos dem. Hon arbetade och sjöng så vackert så det hördes ute på åkrarna och inne i skogen. Och gissa vad som hände?!?

Javisst, dvärgen hörde detta sjungande... och jo, jo... Han kom tillbaka till henne som en ståtlig och mogen man, klädd i rikemanskläder.
Föräldrarna blev förtjusta i honom, och uppmuntrade Rosi till att följa honom. Rosi var orolig. Mannen hade en sådan eld i ögonen, som påminde henne om någonting, men hon visste inte vad.

Mannen sade att han skulle komma tillbaka och gav sig av. Rosi väntade på honom. Hon såg hela tiden mannens ögon framför sig. Hon kunde inte längre sjunga. Hon kunde inte längre se fåglarna. Hon väntade.

Manen kom tillbaka och Rosi visste att hon skulle följa honom dit han ville. De gick genom skogen. Inne i skogen sade hon: mina träd, hjälp mig att se er, älskade vatten i källan, hjälp mig att finna min lycka och fåglar, sjung, så att jag kan höra er igen. Hon kom ihåg att hon förlorat allt hon älskade förr. Hon var tvungen att följa mannens ögon - hon visste inte varför.
Inne i hans borg var hon hela dagarna upptagen med allt arbete hon skulle utföra. Hon längtade efter sin man och visste inte var han var. Hon ville så gärna vara där han var. En morgon vaknade hon tidigt och följde efter sin starke man. Han gick till en liten port som ledde till den stora skogen. Bakom porten såg Rosi sin man på en sekund förvandlas till den hemska dvärgen. Hon blev rasande över att hon låtit sig luras av dvärgen och började springa fort - bort, bort från det hemska stället. Nu mindes hon vad som hänt med henne.

Hon hittade ett hus, gammalt och tomt. Efter en stund kände hon igen det som föräldrarnas hem. Det var döda sedan länge. Fortfarande ung och vacker, rustade hon upp huset och förberedde sig på att bo där. Uppe på vinden hittade hon en vävstol. Rosi blev häpen. Hon kunde väva i de färger hon såg i blommorna och träden. Hon började arbeta och sjunga så vackert, så vackert.

... Och en dag när det kom en mogen, ståtlig man till henne för att köpa hennes vackra vävnader var hon mycket försiktig med att titta i hans ögon. Han kom nästan varje dag. Till slut sade Rosi:
- Lämna mig ifred, jag vill inte ha dig.
- Men du blir min för att jag har bestämt det, svarade mannen.

Då blev Rosi mycket arg. Hon tog en duk hon hade vävt och började slå honom med det mjuka tyget. Han blev skrämd. Han trodde att det var en jättestor fågel ovanför hans huvud och krympte av rädsla till sin vanliga dvärgstorlek. Rosi skrek till honom:
- Lämna mig ifred, jag vill inte ha dig! sade jag.
- Du ska få vara ifred om jag får några saker av dig, svarade dvärgen skrattande.
- Vad tänker du hitta på nu då? Skrek Rosi.
- Varför är du så sur på mig? Ser du, tack vare mig har du förblivit en ung flicka så länge. Säkert skulle många flickor avundas dig. Förstår du inte att du har det bra hos mig. Varför vill du inte ha mig? Frågade dvärgen och började dansa med sin fula kropp runt Rosi och försökte titta i hennes ögon. Fortfarande mycket arg lyfte Rosi upp honom med händerna, höll honom högt upp i luften och sade, medan hon med bestämd blick tittade honom i ögonen:
- Säg vad du vill, och försvinn sedan.
- Jag vill ha din lena hud, höra dina vackra sånger och se den blå färgen du har i dina ögon varje dag, svarade dvärgen snabbt och började sparka med benen i luften.
- Rosi ställde honom på bordet och satte sig ned och tänkte. Hon behövde inte tänka länge, hon visste svaret och sade:
- Du kan tvätta dig varje morgon i källan i skogen, så får du den lena huden; lyssna på fåglarnas sång - det är från dem jag får min inspiration; och titta upp i den blå himlen - det är den som jag har i mina ögon.
Dvärgen blev förstummad. Han hade inte mer här att göra. Han försvann.
Och den vackra Rosi arbetade och sjöng så vackert, så vackert. Hon blev känd i hela landet för sina vackra vävnader.

En dag kom till hennes lilla hus en ung prins som haft vägarna förbi, han var nyfiken på vem som sjöng så vackra sånger. Rosi tittade upp och blev tagen av hans vackra kropp, händer, ansikte, ögon. De tittade på varandra.

Hon visste det och han visste samma sak: att de var skapade för varandra.