Svenska Dagbladet torsdag 24 januari 2002

IDAG Redaktör Anders Haag 08-135192, Fax 08-135520
e-post idag@svd.se
Redaktionssekreterare Angelica Risberg Stameus 08-135387
 
De filmar för att hela sig
 
EN KVINNA UTSATTES FÖR ÖVERGREPP när hon var nio månader, en annan tvingades tillfredsställa sin pappa, en tredje blev utnyttjad av sin mamma.
I filmen Hemlängtan, som har premiär på Göteborgs filmfestival på lördag, berättar sju kvinnor om sexuella övergrepp i barndomen. Flera av dem gör det utan att dölja sina ansikten.
 
Det sägs att rädsla urholkar själen. Om detta vet man mycket på Beda i Göteborg, ett stödcentrum för kvinnor som varit utsatta för incest och sexuella övergrepp. Men, till skillnad från många andra har kvinnorna på Beda valt att arbeta med sin rädsla. Ett sätt är att tala om den. Ett annat att måla den. Ett tredje att göra film om den.
- Huvudsyftet med filmen Hemlängtan är att hela oss själva, men också att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp, att informera och visa att det finns möjlighet till läkande, säger konstnärinnan Alina Witwitzka som håller i Bedas skapandegrupper.
 
I sitt arbete utgår Alina Witwitzka från att alla människor har förmågan att läka sig själva - det gäller bara att bejaka och bekräfta den. Genom att teckna, måla och filma kan man finna vägen till denna kraft.
 
- Bilden är en symbol och som sådan går den rakt in i hjärtat, utan att behbr öva ta vägen om intellektet, förklarar Alina Witwitzka som i sitt arbete inspireras av såväl psykosyntes som zenbuddhism.
- Enligt östasiatiska läror är den sexuella energin densamma som skapande energi, fortsätter hon. Genom de sexuella övergreppen har kraften förstörts. Min uppgift är att hjälpa kvinnorna att väcka den till liv igen. Och den finns där. Kvinnorna som kommer hit sitter inte på mentalsjukhus, de har kraft och förmåga att arbeta med sig själva, säger Alina Witwitzka. Och hon vet vad hon talar om.
Som femåring blev hon nämligen själv utsatt för sexuella övergrepp av en kvinnlig släkting.
 
Idén att göra en film om Beda och kvinnorna där fick Alina Witwitzka redan för några år sedan. En regissör anlitades, men när det ekonomiska stödet dröjde drog han sig ur. Ett tag därefter fattade Alina ett beslut: Vi ska göra filmen själva. Det ska bli en film om oss och av oss och den ska visas på Göteborgs filmfestival.
En grupp på sju kvinnor, inklusive Alina själv, påbörjade filmarbetet.
- De flesta hade aldrig hållit i en filmkamera förut. De var tvungna att hitta sitt eget bildspråk, sitt eget sätt att berätta och samtidigt var de tvungna att lära sig att hantera tekniken, berättar Alina Witwitzka och ler vid tanken på hur vissa protesterade när de redan första gången fick sätta igång att filma. En osäkerhet som dock snabbt försvann.
 
Hemlängtan består av sju separata berättelser. Vissa är symboliskt laddade med ormar som slingrar sig, dockor med stela leenden och en skör röst som sjunger Tryggare kan ingen vara. Andra har valt att bara berätta rakt in i kameran.
Ändå är Hemlängtans tema inte ovanligt - det talas och skrivs en hel del om incest och sexuella övergrepp idag. Det som gör den ovanlig är att merparten av dem som medverkar går ut öppet. Inga svarta siluettbilder, inga fingerade namn och inga förvrängda röster. Det är bara förövarnas identitet som skyddas. Istället för mamma, pappa, bror eller farbror talas om "närstående släktingar".
 
Marita Johansson, 42 år, är en av dem som valt att synas i bild. Hon hade gått i Alinas bildateljé några år då hon fick förfrågan om att vara med i filmen.
- Jag tror inte att jag tänkte på att den skulle visas för en publik. Eller också förträngde jag det. Jag såg det mer som en filmkurs. Och det där med Göteborgs filmfestival, det tog jag mest som ett skämt, berättar hon när vi träffas i Bedas lokaler i centrala Göteborg. När det så småningom gick upp för Marita Johansson att filmen kanske skulle komma att ses av fler än de inblandade ville hon vara anonym. Idén var att hennes del av filmen skulle handla om psykiatrin, något som hon själv har stor - och mycket negativ - erfarenhet av. För att få fram fakta började hon leta efter sina journaler på sjukhusen i Göteborg. Efter ett tag hittade hon dem på Stadsarkivet.
Jag började söka efter fakta om mig själv, berättar hon. Jag ville veta vad jag varit med om, vad som hänt under alla dessa år då jag mådde så dåligt. Detta sökande blev en slags terapi, ett sätt att ta reda på vem jag var.
 
Men Maritas ämnesval, om psykiatrin och sexuella övergrepp, visade sig vara alltför stort. Dessutom var Hemlängtan inte tänkt att bli en anklagelsefilm, vare sig mot förövare eller undermålig vård.
Istället började hon prata om sig själv. Resultatet blev att hon talar rakt in i kameran: om sin längtan efter en relation med en man, om sina svårigheter att genomföra samlag, om hur hon aldrig känt lust. Plötsligt blev det viktigt att synas, att inte vara anonym utan att våga stå för den hon är.
Det blev mer och mer viktigt att det verkligen skulle vara jag på filmen, att jag inte skulle spela en roll - något jag annars är väldigt bra på, säger Marita. Jag har alltid haft svårt för att se mig själv i spegeln, därför ville jag att bara mitt ansikte skulle synas, att det skulle bli som en spegel jag tittade in i.
 
Marita Johansson talar snabbt och nästan utan pauser. Ändå är orden hennes stora problem. De blir nämligen inget annat än just det. Ord.
- Jag har svårt att uttrycka känslor med ord. Jag är alltför bra på att styra ett samtal och kan navigera förbi kärnan. Dessutom vill de flesta, inklusive psykologer, in i det längsta undvika det som är svårt. De blir nog bara tacksamma när jag styr iväg från det som det egentligen handlar om.
Kanske är det därför som 20 år av terapi inte hjälpt henne nämnvärt.
Det enda jag lärde mig var att prata, säger hon.
 
Men att känna - det gjorde hon först när hon började i Alinas bildateljé på Beda. Hit kom hon för fem år sedan och hon kallar det den sista utvägen.
Hon hade under sitt 35-åriga liv sysslat med droger i tonåren, varit intagen på barn- och ungdomspsyk, gått i terapi, legat på Lillhagens psykiatriska klinik, blivit förtidspensionerad och fått så många diagnoser att hon inte kan hålla reda på dem.
Hon skrattar och säger att hon och en annan Bedamedlem brukar skämta att de i alla fall inte blivit klassade som schizofrena.
Alltid något.
 
Vid 30 års ålder bekräftade Märkas mamma det Marita alltid misstänkt: hon hade varit utsatt för sexuella övergrepp, Det hände när hon var nio månader gammal. Förövaren var en manlig släkting.
 
Under flera år sökte hon hjälp utan att få "rätt" behandling, det var först när hon kom till Beda stödcentrum som hon kände att hon blev sedd, att människor runt omkring förstod vad hon gick igenom, att det känt samma sak med sina egna kroppar. Ingen kan väl med.säkerhet säga att övergreppen i barndomen var orsaken till alla Maritas problem, men på Beda vände hennes liv.
I bildateljén gick det inte att snacka sig bort från sina känslor. Det fanns helt enkelt inga ord att skydda och försvara sig med eftersom det handlade om bilder.
- Orden sade mig ingenting, men måleriet, det gick rakt in i hjärtat, förklarar Marita.
I Maritas film finns en del sekvenser från hennes många turer i motionsspåret. Men i början när hon stod där ute i skogen och berättade om sina upplevelser i barndomen, var det som om naturen själv hjälpte henne att censurera sig, berättar hon. Just när honkom till kärnan - ja då tog vinden fart och man hörde inte ett ljud på filmen.
Och så var jag tvungen att göra om det, skrattar hon. Men resultatet är hon nöjd med, både vad det gäller filmen och den personliga utveckling den bidrog med.
 
Men, kanske någon invänder, hur kan man veta att det kvinnorna i filmen säger är sant? Kanske hittar de på en del? Barndomen ligger 30-40 år tillbaka i tiden, kan man verkligen minnas så långt tillbaka? Alina Witwitzka har sin inställning klar:
- Jag har hört berättelser om rituella övergrepp som verkat helt galna. Om kvinnor som blivit utnyttjade av hela sin familj. Men vilken rätt har jag att ifrågasätta deras historier? Kanske är det jag som inte orkar lyssna till detta?
- Jag har en princip: Att se kvinnan, tro på henne och bekräfta henne. Du frågar om vi är rädda att bli igenkända efter det att filmen visats? Nej, inte egentligen. Vår största rädsla - som vi levt länge med - är den att inte bli bekräftade.
 
ULRIKA NAEZER
idag@svd.se