Spegeln nr 3/2000
Att skapa sig hel
Åsa Alidasdotter

Skapandet frigör kraft och är helande. Så skulle man kort kunna sammanfatta Alina Witwitzkas budskap.
Alina, konstnär och medlem i Stödcentrum Beda i Göteborg, har själv använt bilden och ordet för att bearbeta minnena av de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn.
-Tidigare upplevde jag att jag inte hade någon identitet, att jag bara var ett hål. Idag är jag ingen överlevare längre. Sedan två år tillbaka lever jag, säger Alina och strålar med hela sitt jag.
Alina kom som politiskt flykting till Sverige 1976, 27 år gammal och gravid med sitt första barn. I sitt hemland Polen hade hon tagit en filosofie magisterexamen i polska språket och arbetat som journalist, till censuren en dag slog till.
I Sverige fick hon chansen att förverkliga sin dröm om att gå på konstskola. Efter två förberedande skolor kom hon in på Konstfacks linje för grafisk design och illustration. Sedan dess har hon haft en rad uppdrag som illustratör, grafisk formgivare, layoutare och lärare. Hon har haft egna utställningar och varit med på samlingsutställningar, både i Sverige och utomlands och varit vd för ett eget bokförlag.
Men Alina plågades periodvis av svår ångest. Hon startade ett buddistiskt center i Stockholm, inspirerades av zen och började meditera. Meditationen öppnade vägen till det omedvetna. För drygt tio år sedan kom minnena av sexuella övergrepp i barndomen tillbaka.
- Jag utsattes för sexuella övergrepp av en närstående kvinnlig förövare, berättar Alina. Att ha varit utsatt för en kvinnlig förövare gör att Alina även bland andra som varit utsatta kan känna sig annorlunda. I tonåren utsattes hon även av två manliga förövare, varav en var hennes svåger.
För Alina har skapandet varit en stor och viktig del i hennes egen helandeprocess. Idag leder hon en bildateljé på Stödcentrum Beda i Göteborg och en skrivargrupp.
-Det viktiga är att bli respekterad och inte betraktad som ett offer, säger Alina och berättar att hon ibland gråter av glädje när hon går hem från bildateljén för att kraften som frigörs i skapandet är så oerhört stark. Den frigör styrka, värme och kärlek.
 
Utställning
Bildateljén började för tre år sedan som ett projekt. 22 kvinnor fick chansen att gå individuellt och måla i ett halvår. Med hjälp av bland annat pengar från Brottsofferfonden startades sedan en grupp som målade tillsammans gång i veckan. Ur målandet föddes tanken på en utställning, vilket ledde till att sex kvinnor visade sina målningar på Stadsbiblioteket i Göteborg i april i år. Alla ställde ut som överlevare, med sitt namn och ansikte. Gensvaret från media blev stort med artiklar både i GöreborgsPosten, GöteborgsTidningen, TV4 och TV2.
- Det visar att det går att berätta för samhället, säger Alina som upplever att det leder till bättre livskvalitet för oss överlevare.
Idag är Alina i full färd att planera ett sammarbetsprojekt med Rsci. Hennes förhoppning är att det ska resultera i både en bok, med texter av överlevare, en samlingsutställning med bilder i Stockholm.
Åsa Alidasdotter
 
 
Beda fyller fem
Stödcentrum Beda i Göteborg startades -95 och har idag runt 80 medlemmar. Verksamheten består av telefonjour, jourbesök, stödgrupper, bildatelje, skapande verksamhet, krisboende och öppen daglig verksamhet. För närvarande bedrivs också projektet Bryt Tystnaden med två anställda, Ninni Carlsson, projektledare och Inger Grahn, tillika föreningens ordförande. Beda har också en arbetspraktikant Gun Reinholdsson. Projektet syftar till att bygga upp och utveckla föreningens basverksamhet. Skapa utbildningprogram för yrkesgrupper som arbetar med kvinnor som varit utsatta, förebyggande arbete i skolorna och utveckla kontaktnät.
I våras hade föreningen en utställning på stadsbiblioteket i Göteborg där sex kvinnor ställde ut bilder de målat i bildateljen. "Bilden frigörande kraft "- att som vuxen måla sig fri från sexuella övergrepp, kallades utställningen som hade 1 600 besökare.
Stödcentrum Beda finns på
Folke Bernadottesg. 2, i Göteborg.
Tel. 031-13 35 85
 
 
När det inre barnet får måla
 
Vi sitter i ett litet rum runt ett bord.
Fem kvinnor, Alina och så jag. Det känns lite ovant och osäkert, så där som det nästan alltid gör på nya platser och med nya människor. Vi börjar med att slappna av och andas. Sedan guidar Alina oss genom en kort meditation, for att hjälpa oss att bli förankrade, i golvet och i oss själv.
När vi sedan ska börja måla är jag fullkomligt nollställd. Hade det inte varit för den meditativa avslappningen hade jag säkert fått en liten panikunge som ropat; vad ska jag göra - jag kan inte måla - hjälp!
Nu låter jag istället det undermedvetna ta kommandot över händerna och vips hamnar ett papper på bordet framför mig. Men någon pensel sträcker sig händerna inte efter. Nehej, här ska det målas med fingrarna!
Jag känner hur tårarna stiger upp ögonen. Treåringen inom mig har tagit över. Jag hör hur hon bubblar av skratt medan hon smetar papprena fulla med färg. Händerna blir röda och gröna, svarta, gula och blå. Min inre treåring har fullt sjå med att täcka hela papprena med färg. Jag tittar fascinerat på, rörd över hennes skaparglädje.
När målartiden är ute sätter vi upp det vi målat på väggarna och tittar. Det är alltid lika spännande att se vad de andra målat. Det känns som ett stort privilegium att få ta del av de andras bildvärld och vara en del i deras läkningsprocess.
Alina går igenom våra bilder en och en. Hon frågar vad vi ser i bilderna och vad vi upplever när vi tittar på dem. Hjälper oss att se nya saker i det vi målat. Hon vänder och vrider på bilderna, placerar dem i en annan ordning än vi målat dem, vänder dem upp och ner och på snedden. För mig som tidigare bara gått traditionell bildterapi känns det ovant. Där brukar terapeuterna hålla sig försiktigt i bakgrunden. Det här är lite skrämmande, men också befriande, eftersom det signalerar en slags oräddhet.
Tyvärr räcker inte tiden till för att vi ska hinna få säga vad vi ser och upplever i det andra har målat och det är synd.
Halva behållningen i en bildgrupp kan många gånger vara just kommentarerna från de andra. Alla ser vi olika saker och alla har något att tillföra.
Åsa Alidasdotter