Hiv aktuellt. Nr 1/2002
En Tidning om hälsa och sexualitet från Statens Folkhälsoinstitut

Helande skapande - kvinnor målar sig ur övergreppstrauman.
 
text; Ulrika Naezer

Skapande är helande. Genom att måla, teckna och filma kan kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp reparera det som skadats.
Jag har filosofin att varje kvinna som varit utsatta för övergrepp har kraften att läka sig själv. Det gäller bara att se och bekräfta den, säger konstnärinnan Alina Witwitzka som arbetar med bildgrupper på Beda Stödcentrum i Göteborg.
 
En kvinna utsattes för vaginala, orala och anala övergrepp av flera familjemedlemmur. En annan förnedrades sexuellt av sin mor. En tredje hade en pappa som förgrep sig på henne på nätterna medan systern låg bredvid.
- Men stämningen på våra träffar är inte så tragisk som du tror. Vi skrattar faktiskt mycket, säger Alina Witwitzka på telefonen dagen före besöket på Beda, ett stödcentrum för kvinnor som varit utsatta för incest eller andra sexuella övergrepp. Men ändå. Att tala om ett barndomstrauma som skadat en för livet är inga lätta saker. Framförallt inte inför en främling. För hurbeskriver man det obeskrivbara? Hur beskriva skulden, skammen, rädslan, vreden? Hur berätta om känslan av att vara död inombords?
 
När jag kom till bildateljén första gången tänkte jag: Vad tanken ska hon kunna ge mig som jag inte redan vet? Jag hade ju gått åtta år i terapi. Och det här med måleri som hetande tyckte jag var bullshit, berättar Cecilia. Men redan första gången på Bedas bildateljé fick hon revidera sin uppfattning. Hon beskriver det som en aha-känsla mellan henne och Alina. En känsla som gjorde att hon vågade släppa lite på kontrollen. Under alla år av terapi hade Cecilia nämligen bara "levt i huvudet". Hon kunde analysera sina upplevelser med intellektet, men inte känna dem i kroppen. Hon överlevde, men levde inte.
 
- Det som är tydligt för dem som varit utsatta för sexuella övergrepp är att man stänger av alla känslor. Man kan inte välja vilka känslor man vill ha kvar. När man tar bort de negativa, som smärta, skam och övergivenhet, försvinner även de positiva, berättar Cecilia. När jag var som sämst kände jag ingenting, varken hunger, trötthet eller smärta. Och naturligtvis inte lycka eller glädje heller. Det är därför så många tar livet av sig. Man ser att andra människor runt omkring en lever, men jag lever inte. Därför måste jag dö.
 
Att få kontakt med sina känslor
 
På bildareljén är det just detta man arbetar med: Att få kontakt med sina känslor. Träffarna varannan vecka inleds med att konstnärinnan Alina Witwitzka leder en kort avslappningsövning. Därefter målar man under tystnad. Efter en halvtimme är det dags att sätta upp målningarna på väggen och sedan berättar kvinnorna om sina bilder. Alina Witwitzka ställer frågor men, påpekar hon, det är kvinnan själv som har kunskapen om bilden. Alina Witwitzka är bara en stödjande samtalspartner.
 
- Ofta säger kvinnorna att de hade tänkt att måla något, men sedan blev det något helt annat. De blir förvånade över sin egen bild. Det är det bästa ögonblicket: När kvinnan tittar på sin bild och ser sitt eget psyke. En del kvinnor målar en eller två bilder varje session. Andra målar tio. Karin, 40 år, målar även hemma. När hon arbetade som intensivast blev det 492 bilder på tre månader. Denna kväll har hon målat en naken kvinna med ett svärd i handen. Runt henne finns ett nattsvart mörker. Andra målar abstrakta mönster av ringar, kors och ovala figurer.
 
- Jag hade aldrig målat innan jag kom hit. När jag var liten fick jag veta att mina teckningar var fula. Men här handlar det inte om att prestera. Visst önskar jag att jag kunde måla som Karin, men istället blir det samma konstiga bilder om och om igen. Jag tycker att allt ser ut som fiskar, säger Cecilia och skrattar.
 
Rakt in i hjärtat - förbi intellektet
 
Men med Alinas hjälp har Cecilia lärt sig att se andra saker i sina bilder. Dagens "fiskbild" blir till exempel fem fladdrande sardiner i skira lager.
 
- I de här gardinerna finns olika rörelser, säger hon och pekar på bilden på väggen. Alina bad mig följa gardinernas rörelser och då kände jag direkt: Jag har förfrusit mig inombords och behöver använda min kropp mer. Jag behöver rörelse och värme.
 
Bilden är en symbol och som sådan går den rakt in i hjärtat, utan att behöva ta vägen om intellektet, förklarar Alina Witwitzka, som i sitt arbete med helande bildskapande inspirerats av såväl psykosyntes som zenbuddhism. Arbetet i bildateljén handlar alltså inte om att lära sig måleriteknik utan om att frigöra skaparkraften inom sig. Den kraft som alla människor har.
- Den sexuella energin är detsamma som skapande energi, enligt östasiatiska läror. Genom de sexuella övergreppen har kraften förstörts. Min uppgift är att hjälpa kvinnorna att väcka den till liv igen. Och den finns där. Kvinnorna som kommer hit sitter inte på mentalsjukhus, de har kraft och förmåga att arbeta med sig själva, säger Alina Witwitzka. Och hon vet vad hon talar om. Som femåring blev hon nämligen själv utsatt för sexuella övergrepp av en närstående kvinnlig släkting.
 
Alla kvinnor välkomna
 
Alina Witwitzka har bland annat arbetat som konstnär, lärare, illustratör och journalist. Men alla meriter till trots: Det som gör henne mest lämpad som lärare på Bedas bildateljé är hennes egna erfarenheter av övergrepp.
 
- Det är grunden. Jag är en medsyster. Jag har själv känt det här i min egen kropp. Av de som kommer till Beda har en del starka minnen och även bevis för att de varit utsatta för övergrepp. Andra har fragmentariska minnesbilder, medan ytterligare några bara har en vag känsla av att någon förgripit sig på dem. Men oavsett om man är säker eller inte, är alla kvinnor välkomna till Beda. Här ifrågasätter man aldrig kvinnans sanning.
Här får hon inte höra att hon är ond och vill splittra familjen, att hon är tokig eller att hon måste acceptera att hon som barn haft sexuella fantasier om sin far något som kvinnor som berättat om övergrepp fått höra.
- Jag har hört berättelser om rituella övergrepp som verkat helt galna. Om kvinnor som blivit utnyttjade av hela sin familj. Men vilken rätt har jag att ifrågasätta deras historier? Kanske är det jag som inte orkar lyssna till detta? säger Alina och tillägger:
Jag har en princip: Att se kvinnan, tro på henne och bekräfta henne.
 
En del kvinnor som kommer till bildateljén vågar dock inte öppna sig. Med ord, blickar och kroppsspråk signalerar de att de är på sin vakt, både mot de andra och mot sina egna känslor. Men Alina ser inte detta som negativt, utan menar att intellektet är en fantastisk beskyddare.
 
- Utan intellektet hade många av dessa kvinnor inte överlevt. Men förr eller senare måste man ner på botten. Jag vet det själv eftersom jag varit där. Men psyket släpper aldrig mer än man orkar bära. Om jag inte trodde att kvinnorna skulle klara det, så skulle jag inte kunna jobba här. Men, poängterar Alina återigen, att arbeta på bildateljén är inte tragiskt. Skapandet ger kraft och energi. Livet går från att bara ha varit en kamp till att också innehålla glädje och njutning.
 
Kvinnorna gjorde egen film om övergreppen
 
För några år sedan fick Alina Witwitzka en idé om att kvinnorna på Beda skulle göra en film. Sex personer anmälde sitt intresse, de fick en kamera i handen och började filma. Ett år senare, hösten 2001, har resultatet blivit en 60 minuters film med sju kvinnors berättelser, inklusive Alinas. Fem av kvinnorna går ut med namn och ansikte, två har valt att vara anonyma.
- Syftet med filmen är att vi ska hela oss själva, men också att berätta om vad som hänt oss. Att släppa fram sanningen innebär att man återerövrar sitt liv, säger Alina som hoppas att filmen kommer att leda till en intensiv debatt om sexuella övergrepp.
 
Hemlängtan visades på Göteborgs filmfestival vid två tillfällen i slutet av januari samt visas i Sveriges Riksdag i slutet av februari. Den kommer att visas på flera håll i landet under våren.
 
 
NÅGRA RÖSTER OM ÖVERGREPP
 
40-årig kvinna
"Jag har varit utsatt för sexuella övergrepp av hela min familj.
Mitt tidigaste minne är från treårsåldern. jag hänger i luften med benen dinglande, jag tror att det är min mamma och min storasyster som håller mig i armarna och förmodligen är det min pappa som står framför mig. Stämningen är iskall och ur min mun rinner något vitt. Minnena från de grova övergreppen ser jag som en film. Jag lämnar min egen kropp och ser allt utifrån. De "mindre grova" övergreppen minns jag dock klart.
Till exempel att min styvpappa alltid kom upp på övervåningen när jag hade duschat. Han satt där och smygtittade. Enda orsaken att jag inte sade nåt till mamma var att jag var livrädd for att bli ensam med henne. Det skulle vara ännu värre. Min mamma är så äcklig. Hon är helt gränslös. När hon hade underlivsbesvär satt hon med skötet uppfläkt och studerade sig själv i en liten spegel. Och när min styvpappa tog mig på brösten när jag var tonåring tyckte hon att "det där var väl inte så farligt." En annan bild som jag har är av att mamma tittar på när pappa tilltvingar sig oro/sex av mig. jag har en känsla av att hon lät honom utsätta mig så att jag inte skulle vara upprorisk utan förbli hennes lilla flicka. Hon betraktar mig som en del av sig själv, inte som en egen person. Hon tycker att beroende är normal.
Jag har åkt in och ut på Lillhagen och träffat ett otal psykologer. Ett tag hade jag tvättsymptom. När det var som värst duschade jag fem timmar då jag ville känna mig riktigt ren.
Det hemskaste psykolog jag möte sade till mig att mitt tvättsymptom berodde på att jag haft sexuella fantasier om min pappa. När jag berättade detta for mamma sade hon: "Ja, men du bad ju pappa att klia dig på snoppen" Det tog psykologen som intakt for att han hade rätt. Jag tolkade det som att "bara jag erkände mina synder så skulle jag bli fri från mitt tvättsymptom. "Då skulle jag inte behöva tvätta bort det som var jag. Jag har blivit behandlad som ett djur, varit längst i familjehierarkin. Därför har jag alltid trott att jag har ansvar förändra människors behov, jag har svårt att värja mig mot kränkningar och svårt att sätta gränser. Idag ar jag sjukpensionär och har två platser där jag känner mig trygg: mitt hem och Beda."
 
 
NÅGRA ROSTER OM ÖVERGREPP
 
67-årig kvinnas
"jag var 55 år när fick minnesbilder från övergrepp, jag hade gått i terapi i 16 år på grund av min och min mellandotters relation som jag tyckte alltför mycket liknade den mellan mig och min mamma. Det var eviga gräl och konflikter. Till slut kände jag att jag var tvungen att reda ut min egen relation till min mor och den övriga familjen. Så efter 16 års terapi råkade jag ut for en olycka och blev sjukskriven. En av dessa dagar satt jag på spårvagnen och läste då jag plötsligt såg en bild framfor mig: Det var pappa. Han hade nattskjortan på sig och höll om sitt kön medan han gick ifrån mig. Bilden var så stark att det var som om det faktiskt hände där i spårvagnen. Då klack det till: jag måste ha varit utsatt for sexuella övergrepp. Därefter har jag drömt om övergrepp, men någon så verklig och konkret minnesbild som den på spårvagnen har jag inte fått igen. Däremot har jag, i efterhand sett massor av tecken på att min familj var en övergreppsfamilj. Förutom att mamma uppfostrade oss med förakt och ironi som är psykologiska övergrepp - fanns det också en gränslöshet och sexuell stämning i luften i vår familj. Det är svårt att sätta fingret på men till exempel delade pappa sovrum med oss tre döttrar medan mamma sov med vår bror. Då kändes det naturligt, men idag tycker jag att det är mycket konstigt. Jag kommer också ihåg att jag hatade fiskbullar, såväl smaken som lukten. Antogligen för att det luktade sperma. En dag när vi skulle äta fiskbullar i trädgarden vägrade jag att smaka. Pappa, som vanligtvis inte brukade vara arg, blev vansinnig, jag sprang från bordet, men han kom efter och försökte daska mig i baken. Hulkande ställde jag mig på vår trappa och skrek rakt ut: Du slår mig så att jag tappar andan! Detta trots att han knappt nuddat vid kjolfållen. l det ögonblicket såg jag en otrolig ångest bryta fram i pappas ögon. Senare hörde jag mamma berätta om händelsen for en väninna. Hennes slutreplik var: Och sedan dess har han aldrig rört henne mer. Hon måste alltså, omedvetet eller medvetet, ha vetat vad som pågick. Inget av detta skulle naturligtvis hålla i juridisk mening. Det skulle avfärdas som fantasier. Men jag vet att det är sant. I hela mitt liv har jag känt mig jagad, jag har dragits till män som sått förvirring omkring sig, som varit otrogna, levt dubbelliv och vant otroligt ombytliga i humöret. En av konsekvenserna w incest och övergrepp är att man råkar i förvirring. Till sist vet man inte vad man känner eller vem man är. Förött upprepa mönstret från min barndom - det enda mönster jag kände igen - sökte jag mig omedvetet till män som fick mig att känna mig förvirrad och otrygg.
Under många år kände jag mig kränkt och hatisk, men idag är jag jätteglad över att leva. När jag tänker på mina syskon, som fortfarande behandlar mig som en idiot - de tror fortfarande att jag vann min läkarexamen på lotteri! - ja då känner jag ömhet. De har ju blivit uppfostrade med förakt de också. Det var bara det att jag, som var yngst, fick ta mest stryk."
 
text; Ulrika Naezer
 
Fotnot; Cecilia och Karin heter egentligen något annat
 
 
Fakta/sexuella övergrepp:
Definition: När det gäller sexuella övergrepp mot barn finns många definitioner. Övergripande kan ett sexuellt övergrepp mot ett barn eller en tonåring definieras som att det är alla handlingar eller situationer med sexuell innebörd där en vuxen utnyttjar en underårig. Det kan handla om allt från att tvinga barnet att titta i porrtidningar till sexuellt betonade smekningar och kyssar till onani och vaginala, oro/o och anala samlag. Anmälningar och förekomst: 1987 gjordes 1 083 anmälningar om sexualbrott mot barn 0-15 år gamla. 2000 var siffran 2 761 anmälningar. Men mörkertalet är troligtvis stort. Undersökningar från USA visar att mindre än hälften av alla offer berättar/avslöjar i nära samband med övergreppet medan en stor andel inte avslöjar förrän de t.ex. är med i en forskningsundersökning. Liknande resultat fann man i en undersökning av svenska tonåringar. Enligt en svensk undersökning har 7-8 procent av kvinnorna och 1-3 procent av männen någon gång under uppväxttiden blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Källa: Socialstyrelsens rapport "Sexuella övergrepp mot barn - definitioner och förekomst" och Brottsförebyggande rådet.
 
 
Stödcentrum Beda är en ideell, obunden förening och kvinnojour inom RÖKS, Riksorganisationen for kvinnojourer i Sverige.
Föreningen baserar sin verksamhet på självhjälp. Till exempel har man stödgrupper, bildgrupper och olika kurser.
Man erbjuder även skyddat boende och telefonjour. Telefonnummer till Beda och jouren; 031-13 3666